Minun holaritarina

Det var min tredje runda för året, samt min första runda på hemmaklubben för året. Jag gick med mina två vänner Alfons och Filip en solig och fin aprilkväll på Mosjöbanan. Vi kom upp på tee till hål 5 och jag slog först. Jag får en sådan träff där man knappt känner att man träffar bollen. Bollen sticker då iväg spikrakt mot hål. Bollen landar och får sig en liten högerstuds och försvinner sedan, och eftersom green var något mer upphöjd än tee visste vi inte vart bollen tog vägen. Jag och min kompis Alfons trodde båda att den hade gått över green, men då säger vår tredje vän Filip, ”Jag tror jag hörde nåt ljud asså”, och syftade på att den kan ha gått i hål. Då börjar man ju liksom tänka och undra om den kanske hade gått i. Efter allas slag går jag snabbt upp mot green för att se, och när jag kommer upp ser jag ingen boll på green, och då lever ju fortfarande båda spekulationerna om att den kan ha gått i eller rullat av. Jag fortsätter gå och ser då ett rätt kraftigt nedslagsmärke bara en meter framför hål, jag springer fram till hålet och ser bollen ligga där i. Den hade alltså bara studsat en gång och sedan gått i. Glädjen var hysterisk. Jag springer runt och ropar av glädje och drar till och med åt mig uppmärksamhet från andra hål som dom också fattar vad som skett och börjar applådera. Efter detta var det otroligt svårt att fokusera på sina slag resten av rundan. Men jag hade gjort det, jag hade gjort en HIO.