Minun holaritarina

Jag och min spelpartner har utvecklat lite av en tradition att gå ut på Hylliekrokens golfbana varje helg och försöka slå så lågt som möjligt i en tvåmanna-scramble. Målet för dagen var att gå åtminstone 2 under par, men vi hade precis klivit av greenen på hål 2 och låg +3. Ingen vidare start, alltså. Min spelpartner kliver upp på tee på hål 3 och kontemplerar vilken klubba han ska slå och väljer till slut sin 56:a. Den hamnar kort och höger om green och menar på att han inte träffade den klockrent. Jag kliver sen upp men min 56:a och tänker att den säkert når om jag får till en bra träff, men precis när jag ska ställa upp mig framför bollen känner jag en lätt bris av motvind och tänker att jag hellre borde slå en lugn 52:a, dessutom för att greenerna var väldigt mjuka pga att det regnat precis dagen innan. Jag får till den renaste träffen jag kan föreställa mig och ser hur bollen börjar strax vänster om pinnen och får en sån där mjuk liten fade. Vi säger båda till varandra under tiden bollen fortfarande är i luften, att "den här ser ju riktigt bra ut" och jag märker att jag slutar andas av förväntan. Sekunden efter så landar den en halvmeter i exakt höjd med hålet, studsar en gång, studsar två gånger men får till slut grepp och spinner tillbaka mot koppen. Jag ser att den saktar ner men precis innan den är på väg att stanna så kommer koppen i vägen och vi kan inte lägre se den vita pricken mot den gröna bakgrunden. Jag ger i från mig något obegripligt ljud av ren reflex och kollar mot min spelpartner som med sin blick bekräftar att detta precis hände. Vi hoppar upp och ner av glädje och jag går med raska och bestämda steg upp mot green för att kolla ner i koppen, bara för att vara helt säker på att det inte var något jag drömt ihop. Där låg den, min Pro V1:a som jag hittat i buskaget bara några dagar tidigare. Helt ofattbart! Vi försökte sedan fortsätta spela vidare men fokuset hade liksom lämnat oss och vi hamnade till slut på +3 trots allt. Det var både den värsta och absolut bästa rundan vi gjort! Vi var båda tyvärr så pass upptagna med att greppa verkligheten att vi glömde av att ta en bild på miraklet, men jag har en bild från förra sommaren när jag slog på rangen.