Minun holaritarina

Vi anlände till Ryfors golfklubb lördagen den 21 september taggade på att spela en eftermiddagsrunda i den behagliga sensommarvärmen. Denna dag var det start på hål 10 som också är en par 3. Efter ett duffat utslag och en dubbelbogey på första hålet gick jag vidare med lägre självförtroende än tidigare. När vi kommit fram till hål 14 slår de två andra i bollen ut och lägger sig några meter kort mot flagg på framkant green. Det är Ingen av oss hemmaklubb och vi hade inga mätverktyg i form av kikare eller klocka. Jag håller en pitch i handen med 115 meter till flagg i huvudet och tänker slå ut. Jag frågar min kompis i bollen som spelat en morgonrunda samma dag på samma bana vad han slog. Han säger att han slog en 50grad wedge, jag blir skeptisk och byter klubba till min 50 gradare, då jag vet att jag slår längre än de andra. Jag rotar i fickan och omedvetet byter boll till en pro v1 som jag hittat på hålet tidigare och slår. Jag slår bollen vänster om flaggan. De andra i min boll säger ”sitt” när bollen närmar sig green. Men, bollar landar vänster greenkant i höjd med flaggan och spinner höger rätt ner i kopp. Jag tittar på de andra i min boll och fattar ingenting tills att min vän börjar skrika och bollen på hålet framför oss börjar applådera. Vi löper sedan fram till green och där låg min boll i koppen. Det var en obeskrivlig känsla att göra sin första hole in one och var mycket svårt att bibehålla fokuset resterande av rundan. Det krävdes några timmar för att smälta känslan och förstå vad man har gjort.