Mon histoire d'HIO

Hade precis kommit tillbaka från semester och var sugen på svinga klubborna. Rundan hade börjat bra och sällskapet var fantastiskt, jag spelade med min barndoms-bästakompis och en annan mycket bra vän. Fram till hål 7 låg jag två över par efter två bogeys på hål 3 och hål 4. Slagen hade suttit okej och puttingen likaså. Väl framme på hål 7 påbörjas den ständiga förtvivlan på vilken klubba som är den rätta, avståndet till flagg var det 153 meter och valet slutade på en järn sjua. Min vänner slog ut först varav en träffa green med bra chans till birdie. Väl när det var min tur peggade jag upp bollen lågt och gjorde mig redo att slå. Svingen kändes helt okej, jag träffade bollen tunt men den fick ändå lite höjd. Bollen fick sin första studs precis i green-kant och började rulla upp mot hål. Flaggan satt precis på högsta punkten på green så när bollen försvann trodde jag och mina vänner först att den hade rullat över greenen. Vi skämtade lite och skrattade om att den hade "tammefan" kunnat gå i då den försvann väldigt plötsligt. Själv känner jag att pulsen ökar lite, vi börjar gå fram och jag släpper min helt nya bag och springer fram till green. Väl framme på green ser jag endast en boll vilket jag vet inte är min, jag går några extra steg fram mot flagg för att se att min Pro V1:a har gått i och jag möts av glädjen. Eftersom vi hade en snabb boll bakom oss fick det bli ett snabbt kort efter de andra spelat klart hålet. Efter hålet behöll jag nerverna kalla och avslutade med ett personbästa på 73 (+1) slag från gul.