Greenfeegästen: Karin Frick

Det har gått drygt 30 år sedan jag tog grönt kort. Det var under en tid då man spelade lite med mamma och pappa, fick en regelbok att läsa på i, för att sedan boka en tid med klubbens pro och spela upp. Jag minns så väl hur mamma, som den lärare hon var, hade strukit under några av de viktigaste reglerna ur boken. Att man till exempel inte fick grunda klubban i bunkern, att bagen fungerade som papperskorg, hur man markerade bollen och andra föreskrifter. 

Jag var peppad, men också rätt nervös, inför uppspelet. Jag var trots allt bara åtta år. Väl ute på banan gick spelet sådär. Han var rätt sträng den där pron, men jag var ändå nöjd med hur jag hanterade de regelfrågor som dök upp längs vägen. Tills vi kom fram till 9:ans green, sista hålet på min runda då jag skulle bevisa att jag var mogen att börja spela golf – på riktigt. Plötsligt blev jag tagen i örat och han drog mig över halva green för att peka på ett nedslagsmärke som omöjligt kunde vara mitt och som jag därmed inte ens reflekterat över. Enligt honom borde jag sett det och därmed också lagat märket och blev ordentligt tillsagd att aldrig göra om det i framtiden. Jag fick mitt gröna kort, men känslan var inte enbart positiv när jag gick därifrån.

Detta borde ju aldrig accepterats där och då men det skulle framför allt aldrig accepteras och förhoppningsvis aldrig ens äga rum idag. Men kanske är det också lite signifikativt för hur golfen var på den tiden. Inte att man tog barn i örat kanske, utan golfens alla regler, både de uttalade men också de oskrivna. Förväntningarna på att bära krage på tröjan, absolut inte ha bara axlar, inte spela i jeans, inte skugga någon som puttar och veta när man ska vara tyst. Flera av reglerna som för en utomstående förståeligt förknippades med snobberi. De flesta av reglerna inom golfen har ju såklart inte förändrats men däremot har det ju som bekant lättats upp en hel del. Tack och lov! 

Och vilken tidsresa sporten gjort! För vem kunde tro att golfen, efter år av forskning och försök till smarta lösningar, skulle hitta ett uppsving i det som i övrigt endast kan ses som en stor tragedi? Denna förbannade pandemi. Mitt i allt det mörka blev det en ”medicin” mot ensamhet, stillasittande och ett tydligt exempel på social distansering.  Men det man också kan se är att pandemin även fått golfklientelet att förändras på allvar. Att vi har sett landets golfbanor fyllas med 70-plussare är ju inget som förvånar. Men det man har kunnat konstatera i en av Svenska Golfförbundets undersökningar är en av de grupper som ökat mest under 2020 är ungdomar. 

Detta innebär ju också en del förändrade beteenden. Den mer konservativa golfen har tvingats ge utrymme för en något mer avslappnad stil. Yngre spelare hyr golfbilar, spelar musik och lirar scramble med polarna för att det är roligt och inte för att slaviskt räkna scorer och sänka sin handicap. Det är okej att någons mobil ringer för att man bör, trots allt, vara anträffbar även under en pandemi. Själv känner jag att jag befinner mig någonstans mitt emellan. Jag förespråkar gärna den mer tillbakalutade stilen med scramble, möten på zoom, musik och några stories på instagram, men jag brinner även för att samtidigt räkna de där scorerna slaviskt. Men för mig finns det inget som säger att man inte kan ta del av båda samtidigt. Det där är ju dock högst personligt och något som såklart kräver en viss anpassning beroende på vem man spelar med.

Jag tillhör även kategorin där golfen varit min räddning detta år. Med många inställda jobb och en ovisshet inför framtiden har den fungerat som terapi när allt i vår tillvaro så snabbt och oberäkneligt förändrats. De hjärnspöken (golfrelaterade) som så ofta gjort sig påminda där ute på banan har fått ge plats åt tacksamheten att faktiskt kunna befinna sig ute i den vackra och harmoniska omgivning och atmosfär som golfbanor erbjuder. Dessutom tillsammans med personer som annars skulle vara svåra att träffa under rådande omständigheter. Pandemin har till exempel fått min storebror att ta upp golfen igen efter 13 års uppehåll och jag är väldigt tacksam över den kvalitetstid vi fått under det här året. 

Jag spelade tennis på elitnivå under hela min uppväxt så golfen har alltid fått stryka på foten och jag har väl snittat knappt 10 rundor per år. Under alla dessa år har jag fått höra att om jag bara spelade lite mer skulle jag lätt kunna bli singelhandicappare. Frustrerande såklart och lättare sagt än gjort att få en idrottshjärna att acceptera att man skulle kunna vara bättre än vad man egentligen är.

Så kom skitåret 2020 och tiden fanns plötsligt. Första rundan ägde rum i april och den sista i november. Och efter en fin sensommarrunda med bra sällskap och fint väder kunde jag så titulera mig singelhandicappare för första gången i mitt liv. Härlig känsla! Nu blir den stora utmaningen att försöka hålla sig kvar där för jag hoppas ju såklart att världen återgår till det något mer normala och då kommer inte tiden finnas i samma utsträckning. Inte för mig och inte heller för de flesta andra som vigt detta år till denna underbara sport. 

Frågan är hur golfen ska hantera det?

Karin Frick

är programledare på Discovery med fokus på Allsvenskan och OS kommande år. Dessutom golfälskare sedan barnsben och medlem i Jönköpings GK.