Han har tagit OS-guld och satt världsrekord. 2020 tilldelades han både Bragdguldet, Jerringpriset och fick hela det svenska folket att ta honom till sina hjärtan. Men under de trevande stegen mot ettans tee hjälper det väldigt lite. Ingenting alls faktiskt. För när utslaget på första hålet ska slås, kamraterna har förhandlat bort dagens mulligan och det således inte finns utrymme för två försök och definitivt inte tre... ja, då ökar frekvensen på magfjärilarnas vingslag omedelbart.

För det finns inget som gör Armand Duplantis så nervös.

– Att hoppa för guldet i OS i Tokyo var ingenting jämfört med det här. Stavhopp gör mig inte nervös på det viset. Men den där paniken som kan uppstå på första tee, när man är där tillsammans med kompisarna och ska ut och spela liknar inget annat. Och så säger plötsligt någon att vi ska hoppa över vår vanliga mulligan och då blir det ännu värre. Men det beror förstås på att mitt självförtroende är så mycket lägre när det kommer till golf.

Men varför då – i relation med att tävla om OS-guld framstår en avspänd golfrond med polarna inte så viktig?

– För mig är det viktigt. För oss är det viktigt.

En nypassionerad golfspelare, med tydliga tävlingsinstinkter och liten lust att förlora, har precis talat.

Det är en alldeles underbar höstmåndag på Upsala Golfklubb, en mil väster om staden. Himlen är hög, luften frisk och klar och det generösa solskenet får daggen i det mörkt gröna gräset att gnistra som miljoner av diamanter. Av starttidsschemat att döma är det också många som passar på att plocka ut ytterligare en kompdag och trycket på den fina banan är hårt.

Det är med andra ord en sådan dag det är gott att vara golfspelare.

Om det inte vore för att dagen skulle vara så inrutad, vill säga. Det är många som drar i Armand Duplantis efter ännu en sagolik säsong och tid avsätts för både sponsorer, samarbetspartners och media.

Men plötsligt hittar han en lika oväntad som efterlängtad öppning, inför intervjun med Dormy Magasin.

– Menar du alltså att vi bara ska prata? Ingen film. Ingen fotografering. Betyder det verkligen att vi MÅSTE göra den i klubbhuset?

Inte nödvändigtvis. Har du några andra idéer?

– Kan vi inte ta en golfbil och lira några hål samtidigt istället. Det är mycket roligare.

Så en kvart senare står 22-åringen ute i skogen till höger om fairway på Upsalas ”Mellanbana” och letar en lucka mellan tallar och björkar för att ta sin boll tillbaka till fairway igen. Samtidigt som han försöker hitta trovärdiga förklaringar till hur det kommer sig att det här lömska spelet har blivit hans nya passion i tillvaron.

– 2020 var ju året när det mesta blev inställt på grund av pandemin och det gick inte att göra så mycket. Men när jag är i USA bor jag ju i Louisiana och där fanns det två golfbanor som var öppna, så jag och några kompisar bestämde oss för att testa. Och plötsligt så var vi i gång och spelade 4-5 gånger i veckan. Vi fastnade totalt, berättar han.

Vad var det du gillade?

– Det finns många skäl. Men du vet själv hur svårt och utmanande det kan vara och vid vissa tillfällen är det inte roligt alls men så kommer plötsligt de där slagen som gör hela ronden värd allt. Sedan var det ju också en annan sak för min del. 2020 hade jag precis satt världsrekord och det var stor press på mig inför OS (som så småningom blev flyttat till 2021), med många som ville prata med mig och göra inslag i media. Och för mig var det skönt att hitta en plats där jag bara kunde komma iväg från allting. På golfbanan är det inget annat som betyder något, förutom nästa slag.

Det sjätte hålet på den Peter Nordwall-designade och tekniskt intressanta Mellanbanan är en par-femma som går utför och sedan viker av kraftigt till höger. Det optimala spelet från tee är att försöka placera bollen ungefär 220 meter från gul tee och dit når Armand Duplantis enkelt med en hybrid.

Uppställningen är atletisk och svingen sådär provocerande kraftfull och följsam för att tillhöra någon som bara har spelat golf i ett och ett halvt år.

– Både jag och de kompisar jag spelar med slår långt. Jag tror att de har att göra med att vi spelade mycket baseball tillsammans och den rörelsen påminner ju lite om golfsvingen. Sedan är vi också ungefär lika ostabila och ganska dåliga på närspel och puttning, recenserar Duplantis, medan han från sitt kraftiga nerförsläge fingrar på en spoon för att nå den vattenvaktade greenen 240 meter bort och därmed avslöjar att han ännu inte riktigt hunnit nå kapitlet om spelstrategi i sin golfhandbok.

På den smala och relativt korta banan kommer drivern aldrig upp ur bagen den här dagen, men på driving rangen – inför Trackmans granskande bollflyktsradar – omsätts den väloljade svingen till hårda siffror och de talar ett spännande språk.

När Duplantis maxar sin drive så når han en sving- hastighet på drygt 122 mph, vilket kan jämföras med snittet på 114,4 på PGA-touren, och med en bra träff så stannar bollen i närheten av 300-metersstrecket.

Vilket har imponerat på fler än några medlemmar från Upsala GK, som står bakom honom på rangen och konstaterar att ”golf verkar orättvist enkelt för vissa.”

För några månader sedan fick Duplantis chansen att pegga upp tillsammans med Rickie Fowler, under avspända omständigheter i Los Angeles och efteråt hyllade Fowler svensken:

– Mondo överraskade mig faktiskt. Jag trodde inte att han skulle vara så bra som han var. Hans sving är rå och atletisk och skapar mycket hastighet. Med lite jobb så finns det möjligheter att bli en stabil spelare. Inte tournivå, men han skulle kunna bli riktigt bra.

Duplantis har många minnen av ronden med Fowler, men framhåller två av dem.

– Rickie var så otroligt bra att det är svårt att fatta att han inte är bäst i världen. Han sköt väl 67 när vi spelade utan att sänka en enda putt, helt fantastiskt. Men det jag framförallt minns var att jag drog i en 20-metersputt på ettan för birdie, så det var skönt att gå upp till tvåan och säga ”det är jag som går först, Rickie.”

Att undra vad en olympisk guldmedaljör och världsrekordhållare i stavhopp kan lära av sitt golfspel, som är på en betydligt mer modest nivå, känns givetvis märkligt.

Likväl måste frågan ställas.

Armand Duplantis står på sjunde tee, med en järnåtta i handen, och är snabb med att formulera sig om svaret innan han skickar iväg bollen mot den gigantiska greenen. För han har tänkt på det själv.

– En sak som golf faktiskt har lärt mig är fokusaspekten. När du står på tee har du bara ett slag på dig, ett enda. I stavhopp finns det alltid tre försök. Tidigare under min karriär så har jag alltid haft tendensen att kunna lägga i en extraväxel på mitt tredje försök och nu försöker jag göra det redan på första försöket, precis som att jag bara hade ett. Som i golf. I golf räknas vartenda slag och det försöker jag införliva i min hoppning, se till att vartenda hopp räknas, säger han.

Men mest av allt är golfen en välkommen avkoppling från den hektiska tillvaron på stavhoppstouren.

Några dagar tidigare har han hoppat hem säsongsfinalen av Diamond League i Zürich och därmed fyllt på sitt cv med ännu en tung titel. Nu väntar tre veckor av massor med golf på hemmabanan Håmö utanför Upsala och en och annan utflykt till närliggande banor. Trots att ”Mondo” bara har spelat i 1,5 år har han bockat av flera kronjuveler i den svenska golfskat- ten och peggat upp på banor som Hills, Bro Hof och Falsterbo.

– När jag lirade på Falsterbo var det verkligen hemskt väder. Det regnade och blåste som tusan, men det var en härlig bana som jag tyckte mycket om. Och mig gör det inget att det regnar. Jag spelar oavsett. Det är bara att titta på prognosen vilka kläder man ska ta på sig och sedan kör vi.

Under tävlingssäsongen blir det däremot tuffare att få in några golfronder, även om stavhoppscirkusen reser runt på många tilltalande platser med lockande golfbanor i närheten.

– När vi skulle tävla i Diamond League i Lausanne i somras var det faktiskt nära att jag föll för frestelsen och gjorde något galet.

Vad hände?

– Dagen innan tävlingen så blev jag inbjuden att spela pro am i samband med Europatouren i Crans Montana, 1,5 timme bort. Och jag tänkte verkligen på det eftersom det verkade häftigt, men tackade till slut nej. Det hade varit dumt, men eftersom jag ändå hoppade hemskt på tävlingen sedan så borde jag ha gjort det, säger han och skrattar.

Det är roligt att tala med Armand Duplantis.

Intervjun sker på engelska, men med svenska inslag. Han är charmig, har glimten i ögat och det är uppenbart att han vid 22-års ålder inte har nåtts av tristess och slentrian när det gäller umgänget med media. Han svarar öppenhjärtigt och engagerat, duffar en wedge och muttrar lite, innan han tar upp den tråd som abrupt klipptes av i förberedelserna till slaget.

Dessutom är det uppenbart hur ögonen verkligen lyser av glädjen att spela golf.

– Det finns många skäl till att golf är kul. Men handicap är inte viktigt för mig. Jag har 13,7 nu, men glömmer ofta att registrera mina ronder. Det enda som betyder något är att jag vill slå de polare som jag spelar med. Vi började ju ungefär samtidigt, är på samma nivå och kan tävla på lika villkor, så det är roligt säger ”Mondo” och fortsätter:

– Det vore häftigt att vara golfproffs, men vet du vad jag är mest avundsjuk på dem för?

Nej, berätta.

– Seniortouren. Golf kan du spela hela livet och också fortsätta tävla. När jag slutar hoppa så slutar jag hoppa. Jag kommer inte att hoppa fyra meter i veterantävlingar, det låter bara hemskt och smärtsamt.

Ronden är över, liksom pratstunden.

Dagens andra och sista intervju, med modemagasinet Café, ska ta vid.

Innan jag lämnar Upsala GK hör jag Armand Duplantis övertyga skribenten om att intervjun borde ske ute på banan.

Sedan rullar golfbilen iväg på ännu en sväng.

Namn:

Armand Gustav "Mondo" Duplantis.

Ålder:

22 år.

Bor:

Kunsholmen i Stockholm samt Lafayette i Louisiana.

Familj:

Mamma Helena, pappa Greg, bröderna Andreas och Antoine, syster Johanna. Flickvännen Desiré.

Golfklubb:

Upsala GK.

Handicap:

13,7

Meriter:

OS-guld 2020, EM-guld 2018, VM-silver 2019. Innehar världsrekordet med ett hopp på 6.18 i Glasgow 2020.