Fri fragt over 750 kr

Prisgaranti i 14 dage

Prøv jernsæt i 30 dage

aug.
24

Tobias Bergman: En golfande gnetgubbes bekännelser

Den 14-åriga dottern slår upp sidan 64, räcker mig matteboken och pekar uppfodrande på några osammanhängande kluster av siffror och bokstäver som har tryckts ihop på raderna.

”Här. Hjälp.”

Ekvationer.

Som om jag skulle ha tid (eller kunskap)att lösa dem.

Jag har ju nämligen nog med en alldeles egen, som är väl så komplex, svårbegriplig och som jag hur mycket än jag försöker inte kan få att gå ihop. Den handlar om min egen relation till golf och att den inte ser ut som att jag egentligen vill att den ska göra.

Jag ska förklara.

I teorin är det så här:

Att jag är så förtjust i att spela golf handlar i stort sett uteslutande om jakten på bollträffen; det underbara ljudet följt av känslan när klubba möter boll på ett sätt som paradoxalt nog inte känns. Dessutom uppskattar jag spänningen av att ta en rövare och leta en lucka mellan två träd, att försöka jaga upp en järnfyra till en ö-green omgiven av vatten eller att välja drivern fastän faror hotar överallt och jag egentligen inte borde.

När någon frågar mig varför jag är så gränslöst intresserad av spelet så brukar mitt svar vara någon slags kombination av dessa faktorer.

Men jag har också insett att allt det där underligt nog bara skapar lyckokänslor som är ganska kortvariga och inte särskilt bestående eller tillfredsställande på längre sikt. Om jag får frågan om hur många jag kommer ihåg av de uppskattningsvis 148 000 slag ute jag har slagit ute på banan under 35 års golfspelande så är svaret ”inte särskilt många.” Det kanske handlar om 15-20 stycken, varav en hybrid i kraftig sidvind på Royal Cinque Ports 12:e 2010 av oklara skäl toppar den listan.

Så i praktiken är det istället så här:

Jag spelar sällan den typ av golf jag i själva verket skulle vilja spela, eftersom jag förstår att det finns en bättre väg mot ett mer lyckosamt resultat. Så jag riskminimerar, tar sällan några chanser och är glad över att bollen hamnar någonstans där jag tänkt att den ska hamna oavsett om bollträffen är usel – och min devis har blivit att ”tråkig golf är bra golf”.

Ett bra resultat i scorekortet, eller i tävlingens placeringslista, gör mig belåten både för stunden och med varaktighet och jag kan vid 46 års ålder fortfarande gå och gotta mig åt en handicapsänkning eller en vinst i en match flera dagar efter att det har hänt.

Ändå skulle jag märkligt nog inte kalla mig överdrivet resultatfokuserad. Men jag tycker om idén om att bli bättre och utvecklas och att få ett handfast bevis på att just detta har skett känns viktigt.

Men för att komplicera bilden ytterligare har jag också insett att spelet har ytterligare två dimensioner som med åren har blivit allt viktigare.

Först och främst handlar det om sällskapet, eftersom jag vill numera uteslutande spela tillsammans med människor jag har roligt med och tycker om. Om jag tidigare kunde tänka mig att hoppa på första bästa boll i bokningschemat så känns tiden numera alldeles för värdefull för att inte försöka planera in ronder med vänner istället.

Sedan älskar jag golfens förmåga att ta mig till platser jag aldrig skulle hamna på annars. Visst är det härligt att befinna sig ute på Bro Hof eller Falsterbo, men det har också sin charm att tillbringa en solig lördagsförmiddag på de utmejslade hålen i skogarna kring Lindesberg eller att leta boll i myrmarken intill Klövsjö-Vemdalens femte på en vacker höstdag.

Så var leder oss då denna ekvation?Jag trodde att jag spelade golf för att njuta av rena bollträffar, långa drives och heroiska satsningar över svåra hinder.

Men inser plötsligt att jag har blivit en gnetgubbe som aldrig slår bort några bollar, tycker om 37 poäng i scorekortet och njuter av att gå runt i den svenska naturen tillsammans med vänner.

Det är väl det som är att bli äldre, antar jag?

TOBIAS BERGMAN

Marknadschef, Dormy

Tobias Bergman