Det är precis en vecka till Ryder Cup-debuten och mitt i ett Liverpool-anfall när Ludvig Åberg blottar sig för första gången:

– Det är min svaghet, socker, medger han plötsligt.

Han som tycks vara orubblig i precis allt och inte verkar vackla inför något erkänner ett tillkortakommande. Lika överraskande som banalt, men ändå. Killen som på en snabb sommar har gjort mer än de flesta andra kan drömma om under en hel karriär är tydligen mänsklig. Eller?

När Ludde från Skåne och Texas sedan den där stunden i september har fyllt 24 år och tittar tillbaka på 2023 gör han det alldeles säkert med ett lika stort leende som i förväg förväntad känsla:

”Tänk, jag skapade historia!”, säger leendet. ”Ja, än sen då?”, svarar känslan.

Varken idrottssverige eller golfvärlden har sett något liknande men för den här grabben var succéåret egentligen bara enligt plan. En ojämförlig total fullträff för ett nybakat proffs men långt ifrån så galet vansinnesomöjligt som vi i golfpubliken har sett det som. I hans ögon: Målsättning check. Jobbet gjort.

NÄR JAG SER TILLBAKA på mitt år med Åberg kan jag göra jag det med precis lika delar av fullständig häpnad inför det han åstadkom och samma, lätt axelryckande hållning: ”Det var väl inget konstigt med det där?”. Galet men givet, i någon slags komplex kombination. Det är mitt 35:e år som sportjournalist och jag har aldrig sett, än mindre mött, en mer självklar stjärna än just Sveriges skickligaste färska elitidrottare, Ludvig Åberg.

”Jag blir proffs efter maj… den högst rankade spelaren får PGA-tourstatus!”, skrev han i vår första textkontakt i början av mars. Varken skrävel eller tvivel.

Bara naturligt. Då hade han ändå tre månaders spel kvar för att försvara förstaplatsen som världens bästa amatör, den enda som skulle leda rakt ut på PGA-touren. Det var så det var tänkt och det var så det blev. När väl den där förstaplatsen verkligen låg i potten, när amatörrankingen skulle definieras totalt, vann han två av de tre sista tävlingarna. En av dem med åtta slags marginal. Varför inte, liksom?

– HAR DU BAKAT?!, utbrister Ludvig Åberg med ett smil från öra till öra. I mitt kök, mitt i sommaren. Han har varit proffs bara i en månad ungefär och är på ett ultrasnabbt hemmaplansbesök i Sverige och Skåne. Kort tid för passfix. Och en blixtfika.

”Jag kan komma förbi”, skriver han när vi styr upp ett intervjutillfälle. Hellre kanelbullar än muffins, lyder önskemålet. Okonstlat men genomtänkt.

– Jag hade kunnat ta alla tre”, säger han när vi väl har dukat fram och hällt upp – men nöjer sig med åtminstone en bulle i taget. Han njuter av sötsakerna och det nya, goda livet. Redan fem tävlingar in i proffskarriären berättar han om vikten av att golfen inte ska bli ett tradigt jobb, utan fortsätta att vara den bästa av hobbys:

– Lite halvlurigt är det. Men jag försöker ha kul på banan och skratta, att spela som när jag var 15 år gammal. Han är egentligen ofattbart färdig både tekniskt och mentalt, fast besluten om att hålla allt runt sig och sin golf så okomplicerat som möjligt. Och så där har det fortsatt. Ärligt och okonstlat, egendomligt alldagligt.

STARTEN PÅ hans proffskarriär är som en saga. Tour-vinst både i Europa och USA, tidernas kvickaste Ryder Cup-debut och över 3 000 platsers rus uppåt längs världsrankinglistan. Absolut topp i så gott som alla statistiska kolumner därtill. De första 50 tourronderna gick han totalt 140 slag under par, 30 ronder under 70 slag. Som sämst 73. I snitt 4,76 birdies per varv. Vassast av alla.

– Jag hade kanske inte tänkt att det skulle gå så snabbt, säger Ludvig hemifrån Texas när jag i början av augusti har fått nys om att Ryder Cup-kaptenen har öppnat dörren för en rekordsnabb och golfhistorisk debut.

Luke Donald har uppmanat Åberg att övertyga honom: ”Åk, du har chansen!”.

Så Ludvig Åberg gör det enkelt för Europas lagboss. Han landar en fjärdeplats i Tjeckien och vinner i Schweiz dagen före uttagningen.

– DEN DÄR ÄR MONEY… the driver is back! utbrister Peter Hanson på femmans tee under ett träningsvarv i Sotogrande. Det är den där torsdagen sent i september, veckan före Ryder Cup. De två och jag. Peter coachar med all sin erfarenhet från sina år som proffs. Jag kollar, filmar och intervjuar för att skildra det som är ”Sista stunden i skuggan” för Ludvig. Efter det här väntar Rom, Ryder och en hel jäkla centrifug på speed av medier, frågor, uppmärksamhet, press och krav. Ludvig har alltså kommit fyra i Tjeckien och vunnit i Schweiz, blivit uttagen av Luke Donald och kommit tia i England. Han har gott och väl matchat både Rory McIlroy och Viktor Hovland där. Men det är ändå tydligen en del knälinjer att räta upp och rikta om, påstår Peter. Jag nickar utan att fatta mer än att det är som alltid i alla elitskikt: små detaljer gör stor skillnad.

En vecka senare går Ludvig Åberg och Viktor Hovland ut på världsscenen, Marco Simone-banan, och utklassar Scottie Scheffler och Brooks Koepka, världsettan och majorspecialisten, med siffror Ryder Cup-historien aldrig tidigare sett: 9 & 7. Nio upp med sju hål kvar. Slut på elfte hålet. Och då var kroppsspråket och spelet ändå inte riktigt hundra förrän på femman ungefär. Tänk, att vara smått besviken med ett något hackande spel en bra bit in i en rekordkort stormatch – och omedelbart ha förmågan att göra något åt det. Det säger en hel del både om ambitionen och kapaciteten.

”ÄR DU ÖVERTYGAD om fortsatt succé?” Jag ställer frågan när jag strax före jul sitter mitt emot Ludvig Åbergs tränare, Hans Larsson. Känner att jag måste komma vidare, få en ännu bättre förståelse för hur en kille (och så många flera andra i samma ålder) från vårt svenska vintermörker har förmågan att ta sig till det starkaste av strålkastarljus i den globala golfeliten. Det är frost och snö utanför den lilla, stökiga och i alla delar oansenliga skolgympahallen där årskullarna på riksidrottsgymnasiet nu löser av varandra för att förfina tekniken som ska ta dem samma väg som Linn Grant, Maja Stark och – Ludvig Åberg.

– Jag ser ingenting som kommer att hindra honom från att fortsätta klättra i världen. Hans Larsson uttalar sig med exakt samma okonstlade självklarhet som den sving han har varit med och lärt ut, kontinuerligt upprätthåller och fortsättningsvis slipar på. Den där komplexa rörelsen som Ludvig Åberg får att se så ofattbart simpel ut, den han använder sig av när han drar i väg linjalraka trehundrametersdrivar mellan dungar och över dammar.

– Coacherna på Texas Tech ville ofta att Ludvig skulle slå ut med järn när det var tajt och trångt men vi struntade i det. Vi kom överens om att han skulle slå drive i stort sett överallt och det har han nytta av nu, fortsätter tränar-Hasse bara ett par timmar efter att han nått skånsk mylla igen efter en tur till Floridas sol och Luddes lir. Fortfarande har de träningspass tillsammans, varje vecka. Facetime och Trackman, filmstation och öronsnäcka om det skulle skilja sex-åtta timmar mellan dem.

DET ÄR EN STÄNDIG process som pågår. Många hade nog försökt stanna upp lite, hämtat andan en stund och bara laddat om ett tag – för att sedan försöka göra om det. Men efter ett golfår som saknar motstycke väljer Ludvig Åberg att byta både caddie och klubbor. Här ska göras ännu bättre. Mer rutin intill bagen och nytt uppgraderat material i den. Efter 13 års arbete under Rickie Fowler och ett genombrott ihop med Tom Kim ska nu Joe Skovron bära vår nya stjärna och hans moderna material till de allra största titlarna. Är det tänkt. De gamla klubborna från 2019 har kasserats till förmån för nya vapen. Nysatsning från en färsking. Det är bara en totaltrygg typ som vågar sig på sådant. Självklart bara för den självklara.

– Jag får nypa mig i armen, upprepar han flera gånger när vi pratas vid under säsongen. Ändå landar allt i en fascinerande mix av något synnerligen anmärkningsvärt utan att vara det minsta märkvärdigt. Som en utsökt men ändå alldeles vanlig vaniljglass. Just det där som råkar vara Ludvig Åbergs svaghet, han nämnde i inledningen. Vi tar lite till va?