Den som väntar på något gott...
När vi frågar hur känslan var efter att Svante Stenervik gjort sitt första hole in one efter 40 år som golfare svarade han: "nästan lite tom". Så det var tur att han fick göra ett till bara 50 hål senare – och kunde glädjas ordentligt.
1986 ska några lagkamrater i Svante Stenerviks fotbollslag ta grönt kort och frågar om han vill följa med. Under fotbollskarriären blir det inte så mycket golf, men i takt med att fotbollen fasas ut ur livet kliver golfen in. Och det tar inte lång tid innan han blir en helbiten golfentusiast. En 9:a på en skala 1-10, enligt utsago.
– Jag följer mycket golf och spelar så mycket jag hinner. Det blir kanske två gånger i veckan och så någon vända på rangen. Nu har mina söner som är lite över 20 år börjat spela mer också. Jag gillar golf, det är skitkul.
Men han har fått vänta länge på sitt första hole in one. Ganska precist 40 år, om matten är med oss. Men när han väl var igång och satte det första, då var det lika bra att fortsätta hio-tåget. Den första kom i november 2025, på årets sista runda. Den andra, bara 50 spelade hål senare, på 2026 års tredje. Men vi tar det från början.
Priserna är bra. Vädret är bra. Och november månad hemma lockar inte med mer än att den en dag tar slut. Så Svante och tre kompisar bokar spontant en liten golfresa ner till Spanien och golfkusten.
Resans sista runda går på Torrequebrada – en av favoritbanorna i området som redan spelats två gånger under veckan. Hål tre spelas kort, bara 87 meter, men är lurigt.
– Det är ett speciellt hål, med en djup bunker både framför och på högersidan, och man måste vara väldigt precis för att bollen ska stanna kvar på green annars rinner den av.
Och precis är just vad Svante är. Hans wedgeslag seglar fint upp i luften. Och han hinner tänka att "den gick ju i?" Men han får ett litet leende av en medspelare och de andra två sa knappt något alls.
– Jag vågade inte riktigt hoppa och glädjas där, för jag tänkte att den kanske hade lagt sig precis bakom hålet i flagglinjen där i skuggan. Men när vi gick fram finns ju ingen boll på green och då förstod jag, och då blev det ju lite bilder och glädje och lite gött sådär.
Hur var känslan att ha gjort ditt första hole in one efter 40 år?
– Äh, jag vet inte riktigt. Man blir ju jätteglad sådär, men nästan lite tom. Som: oj, har jag verkligen gjort ett nu? Jag var glad, men mer "oj". Det var mest en konstig känsla.
– Man har väl varit nära innan, det har ju alla varit, men just att äntligen få i den där lilla bollen rätt ner i den där lilla koppen, det är rätt gött det.
HiO:t resulterade inte bara i en etta i scorekortet utan även i en välförtjänt "närmast hål vinst".
– Nu låter det här jättelöjligt, men det blir ju så i golf, man är alltid lite löjlig. Vi körde plingpåse, och betade lite pengar på den som var närmast efter tre rundor på det hålet. Jag var närmast första dagen, sedan andra rundan så var en kompis närmast och då övertog han plingpåsen där. Och så sista dagen när jag satte den så sa kompisen "ja, men du var ju inte närmast, du var ju i". Det var häftigt.
Bara tre månader senare åker Svante tillbaka till Malagatrakterna, på den traditionsenliga januariresan med gubbgänget (hans egna ord).
– Vi var 12 gubbar, det är skitkul. Jag brukar vara lite reseledare för det här gänget så jag lägger upp spelschema och sånt. Vi hade en fridag där vi inte hade någon golf planerad men man fick såklart spela om man ville. Så då bokade vi in oss fyra stycken på La Cala Campos America.
Banan är blöt och kladdig efter det kraftiga regn som rört sig över Spanien i januari (i spanska nyhetssajter liknades det vid en flygande flod) men golf i januari är alltid bättre än ingen golf i januari.
Hål 16 är banans paradhål, med en högt belägen tee och en vacker fontän bredvid green. Och i vanlig ordning slår Svante ut sist.
– Jag plockar fram min järnnia och tänker att jag måste sikta upp den lite vänster för vinden. Och jag följer bollen med blicken och jag hör min kompis säga "jäklar vad bra den är" medan den är i luften, men sedan försvinner den för mig. Sen hör vi bara DUNK, säger han och fortsätter:
– "Den gick ju för fan rätt i hål" är det någon som säger men den kan ju ha studsat ur. Men vi tog lite bilder där uppe ändå. Men när vi kommer fram hade den verkligen gått rakt i hål, den hade slagit till den där plastgrejen vid koppen så att den stod upp och bollen låg där i.
Wow, en slam dunk, det känns ju lite tourigt?
– Ja det är ju kanske det finaste man kan göra, en riktig slamdunk.
Tack vare Gamebook plingar det till i telefonerna även hos kompisarna som inte är med på banan när Svante sätter en etta i scoren och det dröjer inte lång tid innan gratulationerna kommer även från dem.
– Sen firade vi med hela gänget. Där kunde jag glädjas mer, men man trodde ju inte det var sant. Det är ju bara 50 hål mellan två stycken. Så det var verkligen det där "plötsligt händer det". Golf är så oförutsägbart när man är i de handicapen man är (7). Ibland går det bra och ibland går det dåligt. Ibland tror man att man har hittat det men så blir det ändå fel nästa gång. Det är verkligen golf i ett nötskal och vad som gör det så oerhört charmigt att spela. Man är frustrerad när det går lite sämre och när det går bra vill man gå ut igen för då tror man att man kan det. Det är häftigt med golfen på det sättet att den alltid är intressant. Man är alltid förväntansfull när man står där på första tee.
Hur ska du nu göra för att behålla formen och fortsätta göra hio:s var tredje månad?
– Jag går på lite utbildning med Peter Grimfjord på Hooks tillsammans med mina två grabbar. Det får vara svaret. Peter får vara nyckeln till att jag kan göra något HiO till här framöver. Men det kommer nog dröja lite, bara förhoppningsvis inte 40 år till.
