Hole in One på tisdag och albatross på onsdag – ja tack!

Markus Brännborn, 33, hade helt klart en vecka vad vi kallar “i zonen” i slutet av augusti. Under tisdagen spelade han en kvällsrunda tillsammans med ett gäng kompisar på Hässlegårdens GK. 

Väl framme vid hål 16 har det börjat skymma och Markus har solnedgången i motljus. Avståndsmätaren säger 137 meter. Han tar fram järnnian.

– Som tur var hade jag rena skåror i bladet så jag fick lite spinn. För den tog lite höger om flaggan och sen spann den i. Jag såg det inte först för vi hade solnedgången i ögonen, och greenen är uppbyggd i tre platåer, men jag kände i slaget att det var bra och det sa också de andra jag spelade med. Men jag vågade inte riktigt tro att den hade gått i förrän jag gick fram och kollade i koppen. 

HiO nummer två var gjord. Ganska precis ett år efter den första.

Dagen efter möts han av gratulationer och klappar på axeln på jobbet. Vilket bara göder hans längtan tillbaka till golfbanan. Det är ju så, i en golfares värld pendlar man mellan jävlar anamma-suget efter en dålig runda och den fantastiska motivationen efter en riktigt bra.

Klubborna går bra nu. Längderna sitter. 

– Jag fick med mig en kompis ut på en runda efter jobbet, en kille som inte var med dagen innan. Vi skulle spela nio snabba och jag spelar väl okej golf de första åtta hålen. Sen kommer vi till nian, en par-femma, jag slog ut en riktigt bra drive och hade typ 140 meter. Och det är ju en järnnia igen, så jag slår den.

Den gyllene järnnian. Med skymd sikt. Över en kulle. Över ett träd. Och med en bunker framför greenen. 

Kompisen står längre ut på fairway och ser hur bollen kommer in fint, landar lite till höger om flaggan och tar ett hopp framåt. Var det en studs mot pinnen?

– Allt han kunde säga var att den är riktigt nära, för med bunkern i vägen ser han inte heller hålet. Så jag går upp på kullen som jag har slagit över men jag ser inte bollen. Vi säger på vägen fram att den faktiskt kan ha gått i.

Drömmen blir verklighet när Markus, efter några snabba blickar runt greenen, går fram och tittar i koppen. Där ligger den.

– Det var riktigt sjukt. Det är förstås jättekul att göra ett HiO, men en Albatross... det är något jag inte trodde att jag skulle få uppleva. Det är ju svårare att göra en Albatross, och det är något som har varit mitt nästa mål att gå för lite mer efter att jag gjorde mitt första HiO i fjol.

Hur har du firat?

– Jag har inte firat än faktiskt. När man kommer in så pass sent så har ju tyvärr inte så många restauranger öppet. Men vi ska få ihop en kväll här framöver, ett gäng kompisar, med lite champagnegolf och ha det trevligt.

Har du spelat lika bra golf sedan dess?

– Inte riktigt. Jag spelade på torsdagen där, dagen efter albatrossen. Då spelade jag seriespel H22 Division 1, nere på Romeleåsens GK, men då var verkligheten ikapp igen, säger han och skrattar. 

Har du hunnit få hem någon HiO Team-handduk än?

– Jajemän, den ena sitter på bagen och den andra ligger i vitrinskåpet tillsammans med bollarna här hemma. Det är jättekul ju!

STORT GRATTIS och välkommen till Dormy HiO Team, ännu en gång!