Greenfeegästen: Oskar Åsgård

Förmodligen är det Tommy Armour vi ska skuldbelägga. Ja, för att vi överhuvudtaget pratar om yips. Fyra bokstäver som kan sätta skräck i vilken fullvuxen man eller kvinna som helst, åtminstone om de är golfare.

Men det var skotskfödde Armour, kallad the Silver Scot, som myntade begreppet. Han vann tre majortitlar och sammanlagt över 20 tävlingar på vad vi idag känner som PGA Tour. Det var puttyips som 1935 fick honom att överge tävlingsgolfen för gott.

Varför faller skuggan på honom? Tja, min erfarenhet är att utan att riktigt veta vad yips är så är risken att drabbas betydligt mindre. Om du faller in i den kategorin kanske det här är stället där du ska vända blad och sluta läsa just den här texten. Vi andra kan fortsätta en stund till.

För ingenstans blir spelet golf förmodligen märkligare än när meriterade fullblodsproffs plötsligt inte kan upprepa en enkel liten rörelse som de tränat på ett helt liv. Harry Vardon, Bobby Jones, Ben Hogan, Sam Snead, Johnny Miller, Tom Watson, Bernhard Langer, Ernie Els – alla prisade majorvinnare, vissa rentav legender inom sporten, och alla i någon utsträckning plågade av yips. Även Tiger Woods råkade ut för någon variant av det hela under åren 2014–15 när han under några månader på touren toppade chippar tvärs över greener som om han vore en komplett nybörjare.

Tommy Armour definierade det som en hjärnkramp som gör att golfare ”förlorar synen av bollen och inte längre har den blekaste aning om vad de ska göra med puttern, eller ibland, inte ens vet att de överhuvudtaget håller i en putter”. Johnny Miller beskrev det som en sönderfrätt ledning i hjärnan.

När Armour vann The Open 1931 hade han missat en 60-centimetersputt på Carnousties 17:e hål och stod inför en knapp meterlång putt för segern på 18:e hålet.

Desperat greppade han sin putter så hårt att knogarna vitnade, spände handlederna och tog en helt ny, oprövad och ovanlig stans. ”Från det att putterhuvudet rörde sig bakåt var jag medvetslös” har Armour senare sagt.

Golfjournalistikens fader Bernard Darwin skrev i The Times dagen därpå att han aldrig sett någon slå en så nonchalant putt för att vinna ett stort mästerskap. Några fler stora mästerskapstitlar blev det dock aldrig för Tommy Armour.

DET HAR GJORTS en del forskning i ämnet, i jakten på att hitta orsaken bakom fenomenet. Hittills har ingen hittat svaret. (Det känns rimligt att forskningspengar öronmärks åt bättre ändamål). Inom medicinen brukar det klassificeras som en dystoni, en störning i hjärnans rörelsecentrum. Även om fenomenet verkar särskilt vanligt förekommande inom golfen finns gott om andra exempel, bland pilkastare, bågskyttar, baseballspelare och musiker.

Några av de mer spännande studierna står Christian Marquardt för, den tyske psykologen som utvecklat analysverktyget SAM Puttlab. Han har exempelvis konstaterat att de allra flesta yipsdrabbade golfare kan svinga eller pendla helt normalt så länge ingen boll ligger framför dem och att yips på fulla slag huvudsakligen drabbar spelare som slår en draw eller hook. Marquardt hävdar att, och håll i dig nu, mellan 25–50 procent av alla golfare är påverkade av yips i någon form. Ännu intressantare är att när han analyserade icke-golfare, som aldrig tidigare svingat en klubba eller sänkt en putt, visade sig 20 procent av dessa ha påtagliga puttyips. Men det mest intressanta med studien av icke-golfarna var att när han lät dem putta från andra hållet, alltså byta från en högerfattad till en vänsterfattad putter och vice versa, så försvann alla yipstendenser direkt.

SJÄLV GJORDE JAG den här, inte fullt så lockande, klubben sällskap för snart tio år sen. För min del var det wedgeslagen kring green som insjuknade, så till den grad att en rutinmässig chipp från greenkanten lika gärna kunde landa i bunkern som i någorlunda närhet av hål. Nöjet i att gå ut och spela golf började vittra bort helt och hållet.

Lösningen uppenbarade sig när jag sommaren 2015 intervjuade då 30-årige engelsmannen Jason Palmer. Året dessförinnan hade han via Challenge Tour kvalificerat sig för spel på Europatouren och det märkvärdiga i det var att han slog alla chipp- och pitchslag, till och med bunkerslag, med bara sin högerhand.

Palmer förklarade hur hans proffskarriär var på väg att spåra ur totalt, att han inte ens vågade ställa sig runt en övningsgreen när det stod andra proffskollegor där av rädsla för att skada dem med en missriktad topp. När det var som värst föreslog en vän för Palmer att han skulle börja slå de korta slagen med en hand.

Sagt och gjort. Några år senare hade han vunnit flera gånger på Alps Tour, på Challenge Tour och tagit sig hela vägen till den högsta proffstournivån i Europa.

Inspirerad av hans berättelse började jag lattja runt med tekniken och det dröjde inte länge innan jag insåg att jag var oändligt mycket bättre med en hand än med två. Sju år senare har jag inte ångrat mig en sekund, även om det förstås leder till en del märkliga situationer.

Att dyka upp på tee, säga till en ny spelkamrat att du har lågt singelhandicap och fem minuter senare stå och slå en enhandschipp in mot första green framkallar alla möjliga frågor och är förstås absurt på vartenda sätt och vis. Det gäller att försäkra medspelare om att det är ett frivilligt, nåja, beslut men inte för att på något sätt försöka imponera eller nonchalera, utan enbart för att ta sig runt.

Några fina bonusar följer faktiskt med att bara slå chippar med högerhanden, som att det blivit väldigt mycket lättare att förstå wedgespelets svårförklarliga gyllene budord om att ”använda bouncen” och faktiskt nyttja wedgens sula ordentligt.

Min vän Jens, som använt en lång putter så länge jag känt honom, brukar skämta att han har yips i släkten och peka på sin far och farbror. Tydligen har Christian Marquardt upptäckt samma sak, att det är ärftligt. Om det betyder att det är genetiskt eller att man exponeras för yips i tidig ålder låter jag vara osagt.

Men kanske är det lika bra att jag ber min treårige son om ursäkt redan här och nu.

OSKAR ÅSGÅRD

är tidigare chefredaktör på Svensk Golf och numera Academy Manager för Toptracer.