Fanny Persdotter: Den naiva singelhandicaparens käftsmäll
Fanny syns titt som tätt i våra kanaler där hon intervjuar experter, berättar om kampanjer eller tävlar ut fina priser. Men hon jobbar också med flera typer av innehåll än film. Särskilt text. Här är hennes krönika om intåget i Dormyvärlden – och om hur det är att tro sig kunna golf, innan man börjar jobba med golf.
Men Fanny, puttar du verkligen sådär?” säger han. Nästan med oro i rösten.
Det är början på maj. Jag står på övningsgreenen i Örebrovaruhuset med en bladputter i handen och på beställning har jag ställt upp mig ’precis som jag brukar’. Expert-Daniel är på besök från World of Golf för att spela in ett gäng filmer till Youtube, och stundande film ska handla om vår tjänst Putterutprovning.
Medan vår kameraman Andreas ställer in det sista med vitbalansen går Daniel igenom processen med mig. Så att jag i mitt programledande vet vad det är jag ska undra när vi väl klickar på REC.
Men innan vitbalansen ens hunnit förstå att den är gul har Daniel konstaterat att jag gör precis ALLT fel i min puttning. Jag står fel, greppar fel, siktar fel, pendlar fel och slutligen även – har fel putter.
Min putter (som jag spelat med sedan 2019) är tydligen alldeles för lång. Vilket gör att lievinkeln blir fel när jag träffar bollen. Putten går då automatiskt åt vänster och som kompensation har jag liksom fällt ut vänster armbåge som en kycklingvinge. I räta upp-syfte. Till följd på det behöver jag då också fälla ut höger vinge en aning för att själva pendelrörelsen ska bli rak.
Ja, du hör ju.
Jag är för krum. Sitter för mycket i stansen. Siktar med fötterna istället för med puttern. Står inte medblicken över bollen. Och håller visst både för hårt och för stängt i greppet.
Kanske låter det aningen krasst, att han står där och ifrågasätter. Men har du träffat Daniel? En av de första gångerna jag träffade honom frågade han vilken typ av bollträff vi ville ha när vi skulle filma en närbild. Jag önskade en ren träff, gärna en draw och med lite gräs bara, så att det skvätter snyggt i kameran. Det var precis vad jag fick. Mitt i vintern. Utan uppvärmning.
Skulle han så be mig att putta med en mopp skulle jag lyda.
JAG HAR JOBBAT med innehåll, främst text och film, på Dormy i fem år. Och jag trodde att jag kunde golf innan jag började jobba med golf.
Tack vare en ungdomstränare som behandlade våra sommarläger som ett PGA Precamp (fast med mer glass) fick jag en rätt tjusig sving redan som barn – som sedan lyckligtvis satt kvar när jag tog upp golfen igen som vuxen. Jag myste stabilt omkring på handicap 6 på mina hemmabanor i ett par år och tänkte att; ja, jag är ju rätt bra på det här.
Trodde jag ja. För sen fick jag tjänsten på Dormy.
Jag fick snabbt lära mig termer jag aldrig hade hört talas om innan. Som bounce, offset, MOI, hosel, tungstensvikter och zero torque. Tätt följt av hur man skriver guidande texter om dem.
Det dröjde sen inte många rundor med diverse plushandicapare till kollegor innan jag lärde mig att jag inte alls ska svinga likadant med mina järn som jag gör med drivern. Och ser vi till det klara exemplet Viktor Hovland blir det uppenbart hur struligt det kan vara att lägga om sin järnsving. Särskilt när jag också råkar vara en golfare som, till skillnad från nämnda norrman, inte riktigt tränar golf utan mer… ändrar i farten.
TIDIGT UNDER MIN Dormykarriär blev det också ohyggligt tydligt att ”vara singelhandicapare” knappt räknas om man bara spelar banor man kan. Och att golf, för någon som jag, är mer färskvara än det är något annat.
En smärre brist på golfkompisar i min nya stad (som David Guetta DJ:ade i annat syfte 2011: WhereThem Girls At?!) ledde till att 75 rundor om året blev åtta. Och all ny kunskap har lett till att enbart EN, av de åtta – sexton – tjugofyra – trettiotvå – fyrtiorundorna, har varit bättre än handicap.
Jag är inte längre singelhandicapare. Om det inte framgått.
Jag är förstås inte anställd för att vara bra på golf. Jag är anställd för att jag är bra på att skriva nyhetsbrev och annonstexter, glatt tävla ut en driver i ditt Instagramflöde med jämna mellanrum och intervjua folk som är skickliga på golf. Men ändå har det varit så viktigt på något sätt? Att prestera. Att kunna spelet. Och att hävda mig som den naiva singelhandicapare jag var när jag fick jobbet.
Men ju mer jag lär mig, desto mindre kan jag.
Pinsamt, har jag känt. Jag har skämts varje gång jag spelat dåligt tillsammans med mina löjligt duktiga kollegor. Och i bilen hem har jag kämpat med att ’mitt värde ligger inte i min prestation’. Alla är så brydda i sin egen golf att ingen bryr sig om hur det går för mig. Jag vet ju det. Egentligen.
MEN SÅ KOM plötsligt en liten vändning på hjärnkontoret. Det är troligen lugnet efter 30 och fem års erfarenhet i Dormyvärlden som har gjort det (det kan potentiellt också vara den terapi jag gått för prestationsångest). Men det sammanföll mycket talande med en särskild händelse.
Det är en torsdag i april, jag har Masters på och Bryson DeChambeau dyker upp på min TV-skärm. Du vet han som bland annat har vunnit två majors, åtta gånger på PGA-touren och spelat tre Ryder Cup? Han står i bunkern på hål 11. Och han behöver tre försök för att ta sig ur. TRE.
Visst har han säkerligen också någon gång tänkt att; ja, jag är ju rätt bra på det här.
Trodde han ja. För sen kom bunkern på hål 11.
Min lärdom, fem Dormyår in, är att charmen och spänningen med golf nog är att det är så fruktansvärt svårt? Att det alltid finns saker kvar att lära sig. Omputtning. Om järnslag. Och om hur man tar sig upp ur en Augusta-bunker. Att man heller aldrig riktigt kan lita på att man kan, även när man har lärt sig.
Om inte ens DeChambeau kan vara helt säker, varför skulle jag?
Så jag andas ut och lutar mig belåtet tillbaka i min roll som intervjuare och programledare i våra sociala kanaler. Lyssnar nyfiket när Daniel förtroendeingivande berättar och förklarar. Och tackar för allt jag får lära mig.
Det är så befriande att inte behöva vara bäst. Att få vara medelgolfarens röst. Som inte kan än, men som vill kunna. Och som har lyxen att få lära sig hur man egentligen puttar på rätt sätt – medan kamerorna rullar.
Fanny Persdotter, innehållsredaktör på Dormy.