Tobias Bergman: Är jag verkligen mogen för att byta putter nu?

Jag tittar misstroget ned på den klumpiga skapelsen och känner ingenting. Annat än att jag tycker att den är ful. Jag väger puttern i handen, petar på klubbhuvudets alla vikter, skruvar, utbuktningar och vitformade slagyta och konstaterar att inte heller den här modellen är något för mig. Trots att den enligt tillverkaren ska rätta till mina misstag och hjälpa det groteskt stora huvudet att stå emot vridningen när jag träffar på tån eller hälen.

Jag må vara en konservativ gammal gnet i många avseenden, men att jämföra den här med min gamla klassiska Scotty Cameron-putter av bladmodell är som att släpa ut en sumobrottare på en rink för att vara med i VM i isdans. Dessutom skulle jag påstå att jag har blivit mer och mer mottaglig för förändringar i min golfbag genom åren, ständigt överbevisad av teknologins framsteg. Mitt järnset är av kombomodell och de långa järnen är inte längre smala och smäckra, helt enkelt eftersom de tjockare är lättare att slå med. Min spoon har numera fått sällskap av en metallfemma. Och jag försöker inte ens längre dölja att min järnfyra nuförtiden har grafitskaft.

Men vid puttern är gränsen liksom nådd.

Att adressera det stilrena, smidiga och glansiga huvudet bakom bollen får mig att må bra. Det diskreta lilla siktstrecket ger mig den hjälp jag behöver och jag är trygg med att den alltid linjerar upp mig en smula höger om hålet, eftersom jag är medveten om att min rörelse har en tendens till pull, alltså att jag omedvetet drar putten lite mer vänster.

Jag anser mig också vara en duglig puttare. Skulle jag kunna vara ännu bättre med en annan putter? Knappast, men det är en tanke som jag hittills inte vågat fundera över och lever därför med den valda sanningen att jag borde lägga mer energi på min chippning eller mina bunkerslag istället.

Kvällen är vacker och vinden från Atlanten ljum, när vi summerar en bra arbetsdag över en kaffe på terrassen på hotellet utanför Cádiz och konstaterar att det har varit roligt att provslå, fotografera och filma årets utrustningsnyheter inför 2024. Jag tittar ut över havet och överväger att ta med mig en wedge ned till den vidsträckta stranden för att slå några bunkerslag innan middagen, när kollegan Johan bryter tystnaden:

”Jag läste precis att 70 procent av alla proffs på PGA-touren numera har malletputters, på LPGA är siffran troligtvis ännu högre. Kanske är det dags att stoppa en i din bag också, Bergman?”

Jag grimaserar till svar.

Ju mer jag tänker på det, desto tydligare inser jag att alla putters vi har klämt och känt på under dagen och som lanseras inför säsongen har varit snarlika. Klumpiga och inte särskilt snygga. Med utdragna klubbhuvuden, vikter långt bak och vid sidorna och olika sikthjälpmedel som framstår som omöjliga att misslyckas med.

Morgonen därpå är jag uppe tidigt och redan innan frukost står jag på övningsgreenen. Klockan är så lite att solen knappt har orkat sig upp och inte heller banpersonalen, eftersom greenen är oklippt. Men det rullar bra ändå och jag plockar fram den malletputter jag förkastade i går. Jag tittar mig runt och konstaterar lättat att ingen annan har hunnit hit ännu och så börjar jag putta.

När jag tittar ned på den blir jag fortfarande lite yr i huvudet.

Men boll efter boll rullar i väg i den riktning jag har tänkt, den vitfärgade inserten ger ett mjukt men distinkt svar och det känns överraskande stabilt och säkert. Inte minst från fem meter och in, där många puttar rullar i hål.

Efter en stund ansluter kollegorna, men då är malletputtern redan nedstoppad i bagen för testklubbor och jag låtsas givetvis som ingenting. Samtidigt har en tanke fått fäste i huvudet och den är svindlande efter alla dessa år.

Jag vill inte gilla den.

Men jag gillar den.

Lite.

Tobias Bergman, marknadschef Dormy