Anna Nordqvist – snart skriver stjärnan karriärens sista kapitel

En viktig birdie på det 16:e hålet hade svängt foursomematchen till svensk fördel och uppe på 17:e tee fick Caroline Hedwall en märklig känsla. Spelpartnern Anna Nordqvist stod med en järnsjua i handen, flaggan fladdrade förstrött 159 meter bort och Hedwall tänkte:

– Jag vet ju hur Anna är i sådana här situationer, det är sånt fokus. Så det sjuka var att jag stod och funderade över att »tänk om hon hålar den«.

Platsen är Colorado Golf Club, året 2013 och vad som sedan ska utspela sig är ett vackert stycke golfhistoria.

För sekunderna senare blev det overkliga verkligt. Den felfritt slagna bollen tog mark nere på greenen långt nedanför svenskornas fötter, studsade någon gång innan den sakta rullade i hål och ett gigantiskt kramkalas bröt ut på tee.

Hedwall och Nordqvist hade besegrat amerikanskorna Morgan Pressel/Jessica Korda och givit det europeiska laget ledningen med 6–3 i matchen. Men framför allt hade svenskan precis blivit den första spelaren att göra hole in one i ett Solheim Cup sedan den klassiska matchen mellan Europa och USA startade på Lake Nona 1991.

– Jag har spelat nio Solheim Cup, men det är klart att just den där händelsen är något jag minns lite extra. Att den avgjorde vår match gjorde det förstås mer minnesvärt. Dessutom var det häftigt att jag spelade med Carro som alltid har varit en god vän och som själv skrev historia i Denver genom att bli första spelaren att vinna alla fem matcher, säger Anna Nordqvist i dag, 13 år senare.

Samma eftermiddag släppte alla spärrar för Europa, som vann samtliga fyrbollar och skaffade sig en stor ledning inför singlarna. Dagen därpå gick Lotta Neumanns 12 spelare ut och gjorde det inget annat Europalag klarat av – nämligen att vinna på amerikansk mark i Solheim Cup. Segersiffrorna skrevs till förkrossande 18–10, Caroline Hedwall vann som första spelare sina fem individuella matcher men också Anna Nordqvist spelade en nyckelroll.

På samma sätt som hon gjort under så många Solheim Cup-matcher sedan dess.

DET HAR GÅTT 13 år sedan den där magiska helgen i Denver. Nordqvist har skördat framgångar längs vägen, men också stött på jobbiga motgångar. Men kärleken och relationen till Solheim Cup har bestått. Just nu förbereder sig den 38-åriga svenskan för ett av sina största och stoltaste uppdrag i den långa karriären – nämligen att leda Europa som kapten i Solheim Cup-sammanhang. Därmed följer hon också den stolta traditionen av Solheim Cup-kaptener från Sverige och går i samma fotspår som Pia Nilsson, Catrin Nilsmark, Liselotte Neumann, Carin Hjalmarsson och Annika Sörenstam.

Vad har varit det roligaste?

– Det roligaste är att bygga sitt eget team runt laget. Den ledarstab vi har – med Mel Reid, Caroline Hedwall och Anne van Dam – vi har varit kompisar sedan landslagstiden. Så att få göra det tillsammans känns speciellt. Många ska tycka och tänka, men vi har gjort det på vårt sätt, baserat på våra erfarenheter. Vi har bra förberedelser och bra struktur, så har vi haft det under alla år med Europa.

Hur stor betydelse har Solheim Cup haft för din karriär?

– Det är därifrån de största minnena kommer. De bästa minnena är de jag får dela med de närmaste och min familj har alltid varit involverad i Solheim Cup på ett eller annat sätt. Jag vill att de andra spelarna också ska få sådana minnen att komma tillbaka till. Adrenalinkicken på första tee är det jag kommer sakna mest som spelare. Det är tufft att veta att man kanske inte får göra det igen – man tar det lätt för givet.

Vad är du mest stolt över under dina nio Solheim Cup?

– Jag är stolt över att jag alltid har varit en lagspelare. Jag har funnits med i alla roller – från rookie till »storasyster« – och försökt bidra. Jag är också stolt över min konstant höga nivå genom karriären. Att ha en så hög lägstanivå och samtidigt hålla motivationen uppe under alla år.

Hon reflekterar över åren som gått, men behöver inte leta särskilt länge efter orden innan hon lägger fram förklaringen bakom den långa karriären.

– Jag har fått vara skadefri och det har såklart bidragit. Sedan har jag haft andra tuffa saker som har hänt mig under karriären, men jag är stolt över hur jag har tagit mig igenom allt och fortfarande är motiverad.

Efter allt du har vunnit – vad är det som driver dig?

– Jag har aldrig haft den största talangen, utan jag drivs av personlighetsutveckling. Det är ju på något sätt det som är det härliga med golfen, man blir liksom aldrig klar. Jag vill fortfarande hela tiden bli bättre och funderar över hur jag kan bli det med mina förutsättningar. Jag kommer aldrig slå 15 yards längre, men att hitta mitt sätt att utvecklas ger adrenalinkickar – inget annat skapar samma känslor. Då är det värt att göra jobbet.

Du har en tuff tid bakom dig med utmattning, en skilsmässa och sedan din ex-makes Kevins bortgång. Hur har det påverkat dig?

– Nu i efterhand vet jag inte hur jag tog mig igenom den perioden. Det var rätt omänskligt och rått vad jag egentligen gick igenom och vad som hände. Jag mådde väldigt dåligt och levde i en mardröm som aldrig ville ta slut. Jag tror många hade valt att sluta där och då, men på något sätt försökte jag hitta styrka i att inte vilja att någon annan skulle förstöra den karriär och det liv som jag så länge kämpat så hårt över att bygga upp. Jag är tacksam för de i min närhet som fanns där för mig under den perioden när jag var så nedbruten mentalt och fysiskt. Jag har gått igenom många timmar av terapi för att bearbeta alla trauman som fortfarande påverkar mig, men som jag nu har verktyg att bearbeta på ett annat sätt. Mitt livsperspektiv har ändrats väldigt mycket och många dagar kan jag känna att golfen inte handlar om liv eller död eller är viktig längre. Någonstans finns ju ändå tävlingsmänniskan i mig och jag älskar att känna adrenalin och styrkan i mig själv på banan – det är en känsla jag fortfarande jagar men har varit svårt för kroppen reagerar så annorlunda. Jag tror jag har lärt mig acceptera att saker och ting inte kommer vara som tidigare, även om det är tufft men jag gör mitt bästa men är tacksam för den plats jag är i dag och hur mycket arbete som krävts för att komma hit.

Går det att fokusera på att utveckla spelet och samtidigt var Solheim Cup-kapten?

– Det påverkar absolut spelet – man blir trött. Men jag tog rollen för att det skulle vara något positivt och den ger energi. Men att vara kapten är ungefär som att planera ett bröllop på steroider, fast med tolv brudar. Tanken är dock att spela ett fullt schema och jag har mycket motivation för att komma tillbaka på allvar.