Skön sommargolf i Stockholm
Exklusiva mästerskapslayouter, välvårdade klassiker och natursköna skärgårdsbanor. I Stockholms digra golfutbud finns något för alla smaker. Häng med på en härlig sommarhelg i huvudstaden.
I STOCKHOLM ETABLERADE SIG golfen tidigt nära staden. Inte ute på tryggt avstånd från bebyggelsen, utan mitt i samma landskap som höll på att planeras eller styckas upp.
Där nya villor skulle resas drogs också fairways fram. Där järnvägen band ihop centrum med utkanten växte nya fritidsvanor fram. Badorter, villastäder, sommarliv och golf hörde ofta ihop långt innan någon började kalla det livsstil.
Flera banor ligger tätt intill tomtgränser, vägdragningar, stationshus och strandlinjer som hade andra funktioner långt före de blev fond åt första utslaget.
Därför utgör de klassiska klubbarna som Lidingö GK, Stockholms Golfklubb, Djursholms GK och Saltsjöbadens GK stabila fundament i huvudstadens golfutbud.
Men det är bara en sida att upptäcka.
Moderna satsningar på läckra mästerskapsbanor som Ullna, Bro Hof och Österåker är en annan.
I den perfekta golfresan till Stockholm låter vi båda dessa världar mötas – och kombinerar dem gärna med härliga eftermiddagar och ljusa kvällar inne i centrum där vi lever upp i stadens skönhet och rika nöjesutbud.
VI LÅTER BILEN stå bekvämt i parkeringsgaraget och ställer oss på T-centralens perrong med bärbagen över axeln och på något sätt känns det både spännande och exotiskt. Det tar bara några minuter innan den röda linjens tåg med adress Mörby Centrum rasslar in och en kvarts resa senare har vi
förflyttat oss från storstadsbetong till förortsoas. Stockholms Golfklubb är en av få klubbar som går att nå med tunnelbanenätet och från stationen i Mörby är det bara tio minuters promenad till klubbhuset.
På Stockholms Golfklubb värmer man upp nere vid Edsviken och slår bollar rakt ut i vattnet. Klubben kallar det Driving Lake, och redan där anar man vad Kevinge är för sorts plats: proper, vacker och en smula speciell. Bakom ligger klubbhuset som en gång var ladugård på Kevinge gård. Framför breder banan ut sig tätt, klassiskt och med ovanligt små marginaler. Klubben varnar också sina gäster för just det. Hålen ligger nära varandra, och den som spelar för ”bredaxlat” kan ställa till det för fler än sig själv.
Kevingebanan invigdes 1932 efter att Stockholms Golfklubb köpt marken två år tidigare, och ritades av H. Colt, C.H. Alison och J.S.F. Morrison. Den brittiska grundtanken sitter fortfarande kvar i greenerna, bunkrarna och i hela banans sätt att tänka. Här belönas omdöme mer än övermod.
Det fina med Kevinge är att den inte bara är gammal och klassisk. Den har också fått leva med att staden tryckt sig närmare. På 1950- och 60-talet tog Mörbybacke, Kevingeringen och utbyggnaden kring Mörby Centrum mark från klubben. Hål försvann, andra fick ritas om, och mitt i allt detta anlade klubben Sveriges första automatbevattning.
Ryggradsvägen, Armbågsvägen, Kevinge Strand. Villakvarteren och vägarna ligger så nära att de nästan känns inritade i banan. Det här är ingen bana där man bara kliver upp och vevar med drivern. Här får man tänka, särskilt när slagen blir blinda och out-pinnarna plötsligt står där och stirrar tillbaka.
Stockholms GK
Kanske är det därför de korta hålen biter så fint här. Sex par 3-hål låter kanske rätt beskedligt. På Kevinge känns de snarare som små nålsögon. De kräver att man håller ordning på både riktning och temperament.
Arnold Palmer kom hit 1972. Sam Snead dök upp 1974 och gick runt på 68 slag som 60-åring. Det, om något, känns säkert lätt provocerande för vanligt folk med stel rygg.
Vi behöver använda några fler slag för att ta oss igenom de 18 hålen, kan vi konstatera på den soldränkta klubbhusterrassen där scorekortet utvärderas efter spelet.
Då eftermiddagen har hunnit bli sen kostar på oss en taxi tillbaka till stadens centrum för att tjäna några minuter. Det är visserligen högsommar och kvällarna är ljusa, men det känns på något sätt ändå lite lätt brådskande att få av sig golfkläderna och bege sig ut för att upptäcka huvudstaden.
Promenadstråket utmed Strandvägen är fullt med turister, på väg till eller från Djurgården. Det är liksom där alla förr eller senare hamnar, tack vare attraktionskraften från Gröna Lund, Skansen, Abbamuséet, Liljevalchs eller Vasamuséet. Men med en golfrond i benen nöjer vi oss med att sjunka ned på en av Strandvägens många uteserveringar. Förr var detta en ganska trist promenadsträcka, där närheten till vattnet och kvällssolen inte alls nyttjades – men under senare år har något hänt och utbudet av restauranger och barer ökat på ett spännande sätt. Att bara sitta här och betrakta stadens skönhet och människor på språng är också en attraktion i sig. Lite senare avrundar vi den vackra kvällen med en glass i Kungsträdgården, samtidigt som vi betraktar slottets pampiga silhuett som avtecknar sig mot en allt dunklare himmel.
DAGEN DÄRPÅ FÅR bilen tjänstgöra igen och vi ska återigen ta oss norrut. Vi passerar förorter som Stocksund, Danderyd och Täby, innan vi snabbt svänger in i Arninge där Dormy har ett av sina tre Stockholmsvaruhus. Ett extra dussin bollar – eller möjligen en bollhåv – lär nämligen behövas till dagens utmaning.
För på andra sidan sjön från Arninge ligger Ullna.
Ullna är Stockholmssommar med sjöutsikt, stora namn och gott om självförtroende. Sjön, namnen, de mjuka kullarna, känslan av att det här aldrig var tänkt som någon blygsam anläggning. Den 27 augusti 1981, på Sven Tumbas egen 50-årsdag, invigdes klubben av Prins Bertil. Tumba hade då redan hunnit vara landslagsman i fotboll, ishockey och golf, proffs på vattenskidor och mannen som introducerade golf i Sovjetunionen genom att bygga landets första bana i Moskva. Ullna var hans dröm om en naturskön och utmanande bana norr om Stockholm.
Det märks ute på banan att Ullna vill vara mer än vacker fond. På vissa banor är vattnet mest utsikt. Här är det en del av spelet. I de lokala reglerna finns en särskild provisorisk-bollsregel för spel över eller mot Ullnasjön på hål 4, 5, 6, 16 och 17. Sjön dykeralltså upp gång på gång, och när man tror att den släppt taget är den där igen.
Scandinavian Enterprise Open spelades på Ullna 1983 till 1987. Tiger Woods kom hit under SAS Invitational kring sekelskiftet. Annika Sörenstam vann HP Open 2004 och häromåret spelades den svenska tourtävlingen Scandinavian Mixed här. Stora namn har alltså aldrig varit någon bristvara på Ullna.
Ändå är det berättelsen om Jack Nicklaus som sticker ut mest. Drygt trettio år efter öppningen fick han uppdraget att uppgradera uppgradera banan. Vid sitt första besök 2007 körde han runt den med Sven Tumba, nästan utan att säga något, och sade sedan att han inte ville röra bansträckningen, bara modernisera greenområden, dränering och strategi. När Tumba gick bort i oktober 2011, bara dagar före Nicklaus nästa besök, blev ombyggnaden också något mer än ett vanligt uppdrag. Nya Ullna återinvigdes 2013 och är en härlig upplevelse. Men låt oss vara ärliga här. Trots att banan är relativt kort utgör den en av de mest hårdtuggade som Stockholm har att erbjuda och även om du ofta tar dig igenom de första nio hålen på ett vettigt sätt så är det som att banan kramar musten ur dig på sista nio.
Klubbens känsla är exklusiv – och greenfeenivån hög.
Men du får alltid en bana som presenteras i toppskick och greener som troligtvis upplevs snabbare än vad du någonsin puttat på tidigare och en gång i livet bör alla svenska golfare kosta på sig att spela här.
PÅ VÄGEN TILLBAKA mot stan svänger vi av mot Djursholm och kollar in de pampiga villorna i den förort där en stor del av landets näringslivselit bort. Här finns också en klassisk golfbana, insprängd i ett område mellan Roslagsbanan och villakvarteren, och efter de senaste uppdateringarna av spelytor och greenområden är banan numera också ett intressant alternativ i huvudstadens golfflora.
Men den hinner vi inte med den här gången, eftersom vi har tillägnat den sista dagen till en liten skärdgårdsutflykt i golfens tecken.
På vägen ut mot Värmdölandet, öster om staden, passerar vi golfbanor som Saltsjöbaden, Nacka och Ingarö innan vi till slut når vår destination, Wermdö Golf & Country Club.
Här räckte det aldrig riktigt med bara golf. När klubben invigdes den 4 juni 1966 fanns här inte bara bana och klubbhus, utan också swimmingpool, tennis, bridge, hamn och jakt. Wermdö beskriver sig som Sveriges första verkliga golf- och country club, och just här låter det mindre som en slogan än som en programförklaring.
Här skulle man inte bara spela en rond. Utan stanna kvar. Restaurang Le Golf, med Bruno Simonsen i spetsen, drevs med internationella ambitioner i Tore Wretmans anda och tog emot gästspel av Michelin-krögare. Onsdagarna fylldes av disco och fest, Halfway House fick rykte om sig att vara ovanligt bra, och det ursprungliga klubbhuset Torpa hade redan stått där sedan 1904. Wermdö känns därför mindre som en bana med extratillbehör och mer som ett sommarprojekt som råkade få 18 hål på köpet.
De första nio hålen ringlar genom kuperad skärgårdsterräng nära Grisslingeviken, mellan klipphällar, tallskog och smala passager. Inledningen känns nästan vänlig, men ganska snart märks att Wermdö inte tänker ge bort särskilt mycket. Det som först ser luftigt och somrigt ut kräver mer precision än man först tror.
Wermdö GK
På de bakre nio ändrar banan tonläge. Landskapet blir flackare, fairwayytorna större och vyerna öppnare. Samtidigt kliver vattenhindren tydligare in i spelet. Här, på mark som en gång var våtmark, blir partiet mellan hål 11 och 16 en viktig del av banans karaktär.
Och när rundan är över fortsätter egentligen bara samma sommardag i en annan form. Poolen finns kvar som naturlig mötesplats under sommarhalvåret. Det är lätt att se hur ett halvdant beslut ute på banan några timmar senare återberättas från en solstol som om det gällde ett mindre familjedrama.
Mer Stockholm än så här blir det knappast. Det speciella är inte bara att det finns många banor, utan hur olika världar som ryms så nära varandra.
På några sommardagar kan man börja på Lidingö, där hålen löper tätt intill tomtgränser och backkrön, stå vid Edsviken på Kevinge, ta sig vidare till Saltsjöbaden där golfen länge gick hand i hand med tågturer och badortsliv, fortsätta till Wermdö där rundan gärna glider över i bad, lunch och sommarkänsla, och sedan hamna vid Ullna där sjön gör sig påmind nästan överallt.
Ändå är man aldrig särskilt långt från stan. Man lämnar inte Stockholm. Man hamnar bara i en annan version av staden.
Wermdö GK